Blog Image

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

Feber

Berättelse Posted on Mon, February 13, 2017 19:38:29

När jag var liten och drabbades av feber hände det att jag
yrade. Det var hemskt otrevligt tills mamma lagt kallt omslag kring mina fötter och
på så vis fått ner temperaturen på blodet så hjärnan kunde fungera normalt igen. Men febern
var inte alltid bara otrevlig. Ibland hjälpte den mig att se runt hörn.



Galleriamat

Berättelse Posted on Wed, December 21, 2016 17:41:47

Tar jag inte med mig egen lunch är jag hänvisad till galleriamaten. Temaföda som ska motivera mig till att betala ett överpris för mättnad. Hamburgare eller buffé. Eller kanske en sallad?
Vad sägs om god mat som smakar något tillagad av nån som bryr sig? Har alla kockar slutat och börjat på tv? En restaurang har jag dessutom lovat att aldrig mer besöka på grund av usel service. Jag äter på kinan bredvid när kollegorna äter “amerikanskt”.



Granen vid 222:an

Berättelse Posted on Thu, June 30, 2016 20:34:43

Jag tog borrprov på en gran idag. Det är trädet man skymtar i mitten av
bilden. Med ett borrprov kan man räkna årsringarna på trädet och på så sätt ta
reda på ett träds ålder. Granen visade sig vara 250 år. Världens äldsta träd är
en gran som växer i Dalarna. I det fallet handlar det om en trädklon som har
överlevt genom att grenar har sträckt sig ut över marken, slagit rot och bildat
nya stammar. Flera stammar har på det sättet vuxit upp från samma individ i
över 9500 år. Stammen är alltså inte så gammal. Den kanske inte är mer än 250
år. I norra Sverige blir granarna äldre än i södra. Det som gör trädet på
bilden speciellt är att det står 50 meter från Värmdöleden, tillsammans med
flera andra träd som säkert är lika gamla om inte äldre.



Grodor och myror

Berättelse Posted on Thu, May 12, 2016 10:09:53

Jag gick ner till vattnet och lyssnade på myrorna. En myra
hörs inte men när en miljon myror vandrar låter det som om marken viskar. Det
svaga prasslet avbröts av en trast. Nej, det var inte en trast. Ljudet saknade staccatot
hos fågelns målmedvetna födosök. Det var en groda som snubblade fram över
barren. Den tycktes berusad. Myror satt fastbitna på dess kropp. På svaga ben
försökte den fly från mattan av stridslystna rovdjur. Varje hopp gav intryck av
att vara en stor ansträngning. Den skulle aldrig klara av att ta sig till säker
mark. Jag bröt en pinne i mindre bitar som jag la ihop till en liten bår. Jag
la den framför grodan och puttade på den baktill. Den kravlade upp självmant.
Jag bar den på pinnarna till sjökanten. Den följde med utan protest och dök i
vattnet så fort jag lagt ner den på marken. Väl under ytan fick den kraften
åter och sträckte ut simtagen.

Inte sällan ställs naturvärde mot naturvärde. I detta fall grodor
mot myror. Då är det bra om man har läst på. Groddjuren har det svårt idag. De trängs
undan och glöms bort. Myrorna har inte riktigt lika stora problem. Dessutom var
det inte svårt att se hur grodan plågades av myrornas bett. Svårare då att se
myrornas behov. Om en sibirisk tiger fäller en kronhjort kan man ju lida med
bytet men det är inte skäl nog till att rädda hjorten. När en kull björnungar
blev övergivna av sin mor härom året då vinterdvalan avbröts av nedfallande
pojke beslutade Länsstyrelsen att inte rädda ungarna. Naturen ska ha sin gång.
Så är det. Men hade det varit sibiriska tigerungar som övergivits hade man
förmodligen sett annorlunda på situationen. Inget konstigt egentligen. Tigrar går å andra sidan inte i vinterdvala. Det gör dock både grodor och myror.



Människor och tibast

Berättelse Posted on Wed, April 27, 2016 18:01:06

Det händer att jag rycker till när jag ser ett flygplan.

Det händer att jag reagerar likadant på människor och tibast.



Eken

Berättelse Posted on Mon, October 19, 2015 06:44:04

Det står en ihålig ek i Nyckelviken. Föräldrar brukar säga
till sina barn att gå in och ställa sig så de kan ta en bild. Skorna gör
avtryck i mulmen. Vuxna böjer sig in, tittar runt och luktar. Det doftar trä och förruttnelse. De tänker att trädet är
torrt och dött. Det är aldrig så tyst att de kan höra insekterna krypa i veden.
Människornas vibrationer håller slaktaren tillbaka. Den vet att den måste vara
försiktig. Är det tyst och stilla spänns käkarna. Kronan känner av närvaron.
Liv och rörelse får det att pirra i grenarna. Är det bara ett liv i närheten
lockas det in i hålet av lukt och ljud. En grävling, en ekorre, en katt, en
ensam motionär försvinner i gapet. Efteråt strös mulmen över blodet. Insekterna städar upp.



Skriva på café

Berättelse Posted on Tue, October 06, 2015 17:48:31

Jag sitter på ett café och skriver. Folk sorlar runt omkring
mig. Skramlar med bestick och pratar om veckan som gått, om helgen som är på
väg. Jag föreställer mig en skugga över fönstret. En rot som pressar sina
trådar mot glaset tills det spricker. Sorlet överröstar klirret. Mycel tränger in och täcker
golvet. Bleka, sköra trådar sträcker sig hungrigt upp på skor och handväskor. Så
försiktigt rör det sig att ingen märker när det tränger genom huden. Livet
lämnar människorna som stilla andetag. De faller över bord och fikabröd. Koppar slår i golvet. Dödens feromoner
drar till sig skalbaggar. De trängs genom fönstret, flyger, faller, kryper. In
i kropparna. Genom näsor och munnar. De skyndar sig. De har funnit det de
sökte. Tusentals skalbaggar fyller lokalen. Det rasslar och prasslar. Sen
flyger de sin väg. Kropparna ligger som stoppade korvar. Som ballonger fyllda
med ägg, som snart blir larver, som blir skalbaggar. Men det tar ett tag. Tills
dess är det tyst. Äntligen kan jag skriva.



Bombmatta

Berättelse Posted on Tue, April 21, 2015 06:44:39

“Mattan ser lite vass ut.”

“Det är en sån där bombmatta.”

“Okej.”

“Helt i metall förstås. Direkt när jag såg den i butiken så sa jag till Herman, Herman sa jag. Den ska jag ha! Okej, sa han och nu ligger den där. Som ett konstverk liksom.”

“Den blänker verkligen fint.”

“Visst gör den! Men vilka försäkringar, och de som levererade den ska vi inte tala om. Vill ni ha den apterad? frågade de. Det är väl klart, sa jag. Annars hade jag ju inte köpt en bombmatta. Då hade jag väl köpt något annat.”
“Som vadå?”
“Jag vet inte. En vas kanske. Påtår?”



Sune och bödeln

Berättelse Posted on Wed, September 24, 2014 21:06:16

En bödel ringde på dörren. Han var klädd i kostym och hade en
svart huva för ansiktet. I handen höll han en yxa. Sune hade just kommit hem
från jobbet och satt på kaffekokaren som stod och puttrade i köket.

”Dags att dö”, sa bödeln.

Sune var tyst ett ögonblick och såg förbi bödeln ut i trapphuset
som om han förväntade sig att finna någon som kunde förklara vad det här
handlade om.

”Ni måste ha tagit fel, sa Sune.

”Nej, adressen är den rätta”, sa bödeln och visade upp
sin telefon. I ett sms från någon som kallades Chefen stod Sunes namn och
adress. ”Nog är det du alltid”.

”Det var märkligt”, sa Sune och harklade sig. ”Jaha, och
vad betyder det här egentligen?”

”Du kommer ut, böjer dig fram och så hugger jag av ditt
huvud”, sa bödeln och klappade sin yxa.

”Det var värst”, sa Sune. ”Jag mår lite illa, hinner jag
gå på toaletten?”

”Det blir knappt det”, sa bödeln och såg på sin klocka. ”Jag
har ett par adresser till idag.”

”Hinner jag ringa några samtal?”

”Då får det gå undan.”

Sune tog fram sin telefon och bläddrade bland kontakterna
tills han fann sin mor.

”Hej mamma. Det står en bödel här och säger att han ska
hugga av mig huvudet.”

En städare öppnade hissdörren. Bödeln nickade en
hälsning. Städaren vände tillbaka in i hissen och försvann. Det fick bli ett
annat våningsplan först.

”Nej, vi ses nog inte på söndag mamma. Hej då.” Sune la
på.

”Jaha, ska vi köra då?” Bödeln la upp yxan på axeln.

”Men blir det inte väldigt smutsigt här i trapphuset?
Blod och sådär”, sa Sune.

”Ingen fara. De ska ändå städa idag”, sa bödeln.

”Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna ringa ett
par samtal till?”

”Pratar vi flickvän, kompis?” Bödeln tog ner yxan och
lutade sig mot den.

”Ja, precis”, sa Sune.

”Nej”, sa bödeln och tog upp yxan igen. ”Nu är det
absolut dags”.

”Alla sakerna då? Jag har ju lån som ska betalas och
kaffet som står och kokar.”

”Det där ordnar sig. Oroa dig inte över det”, sa bödeln.

Sune suckade och böjde sig fram.

”Ta en kopp vetja”, sa han. ”Det vore synd om det gick
till spillo. ”

”Tack”, sa bödeln och högg.



Nagelfar

Berättelse Posted on Sun, January 19, 2014 21:38:12

Gunnar
byggde båtar. Hela dagarna stod han i lokalen nere vid varvet och snickrade.
Trä och tjära var en del av honom lika mycket som ben och blod. Gunnar var känd
för sin hantverksskicklighet och hade man en snipa eller en petterssonare i
behov av upprustning var det till Gunnar man vände sig.

Gunnar sov
inte mycket. Någon timme efter lunch och sen, om han hade tur, en timme efter
middagen. Dagar av hantverk, nätter av sömnlöshet. Vad gör man om man inte kan
sova? Gunnar var ju båtbyggare, så han började bygga en båt. En sådan man
bygger på natten när ingen ser. Han byggde Nagelfar.

Sedan
barnsben hade Gunnar varit intresserad av fornnordisk mytologi. Historien om
Nagelfar var den som intresserat honom mest. En båt byggd av naglar. Tanken
svindlade.

Han behövde
naglar och erbjöd sig därför att vakta kyrkan, kostnadsfritt.

“Jag
kan ju ändå inte sova”, som Gunnar sa. “Hela nätterna ligger jag och
vrider mig. Bättre då att jag gör någon nytta.”

Församlingen
hade sedan en tid tillbaka haft problem med inbrott och tackade honom för
erbjudandet. Under sin promenad runt kyrkogården gick Gunnar alltid in i
bisättningslokalen. Han lirkade sig in i kistorna och drog ut de dödas naglar
med en liten tång. Det gick lättare ju äldre kroppen var. Tanken att ge sig ut
på kyrkogården och gräva upp gravar hade slagit honom. Men vilket jobb det
måste vara att gräva upp en grav. Tjugo naglar var sannolikt inte mödan värt.
Bättre då att ta dem innan de läggs i jorden.

Han hade
bestämt sig för att göra en kopia av Gokstadsskeppet, ett av de få bevarade
vikingatida skeppen. Men det tog tid. Gokstadsskeppet är stort, ungefär
tjugotre gånger fem meter, och det går åt en hel del naglar om man ska bygga en
kopia. Det fick bli en mindre variant. Gokstadsskeppet på Gunnars vis. Åren
gick och det dog inte så många i församlingen som Gunnar hade önskat. Han
behövde fler naglar. Gärna så stora som möjligt. Han for till sjukhuset och
erbjöd sina tjänster som nattvakt. Han skyllde på att det var för kallt att
vandra omkring kyrkan nu när vintern stod för dörren. Det var ingen lögn men
det var naglarna som var det verkliga skälet. Han var en billig vakt och
sjukhuset behövde spara pengar. Men då fick
han bevaka hela sjukhuset, inte bara bårhuset och kylförvaringen.

Det var okej
med Gunnar.

Gunnar blev
snart populär både bland personalen och patienterna. Han tyckte om att prata
och var alltid på gott humör. Efter rundan bland de levande gick Gunnar ner
till källaren och drog ut naglarna på de döda. Nästan tjugo år tog det för
Gunnar att bygga Nagelfar.

En
augustinatt var det dags för sjösättning. Vindarna var ljumma och stjärnorna
visade vägen. Gunnar satte seglet.



Next »