Jag gick ner till vattnet och lyssnade på myrorna. En myra
hörs inte men när en miljon myror vandrar låter det som om marken viskar. Det
svaga prasslet avbröts av en trast. Nej, det var inte en trast. Ljudet saknade staccatot
hos fågelns målmedvetna födosök. Det var en groda som snubblade fram över
barren. Den tycktes berusad. Myror satt fastbitna på dess kropp. På svaga ben
försökte den fly från mattan av stridslystna rovdjur. Varje hopp gav intryck av
att vara en stor ansträngning. Den skulle aldrig klara av att ta sig till säker
mark. Jag bröt en pinne i mindre bitar som jag la ihop till en liten bår. Jag
la den framför grodan och puttade på den baktill. Den kravlade upp självmant.
Jag bar den på pinnarna till sjökanten. Den följde med utan protest och dök i
vattnet så fort jag lagt ner den på marken. Väl under ytan fick den kraften
åter och sträckte ut simtagen.

Inte sällan ställs naturvärde mot naturvärde. I detta fall grodor
mot myror. Då är det bra om man har läst på. Groddjuren har det svårt idag. De trängs
undan och glöms bort. Myrorna har inte riktigt lika stora problem. Dessutom var
det inte svårt att se hur grodan plågades av myrornas bett. Svårare då att se
myrornas behov. Om en sibirisk tiger fäller en kronhjort kan man ju lida med
bytet men det är inte skäl nog till att rädda hjorten. När en kull björnungar
blev övergivna av sin mor härom året då vinterdvalan avbröts av nedfallande
pojke beslutade Länsstyrelsen att inte rädda ungarna. Naturen ska ha sin gång.
Så är det. Men hade det varit sibiriska tigerungar som övergivits hade man
förmodligen sett annorlunda på situationen. Inget konstigt egentligen. Tigrar går å andra sidan inte i vinterdvala. Det gör dock både grodor och myror.